nooovell.blogg.se

Tja tja! 

Tänkte bara skriva lite om igår. 

 

Ja, det började med att jag kom till skolan tjugo i åtta (Trots att jag skulle vara där vit åtta). 

Så jag fick hålla på med mobilen i en halvtimma innan det dök upp någon. 

Så det jag skulle göra var alltså att vara med och hjälpa till i köket i skolan, skolan som har typ 700 elever :/

Så gissa hur mycket jag fick göra! 

 

1. Skära tio kilo tomater

2. Skära och rensa tio kilo blomkål

3. Skära och rensa tio kilo brockoli. (Eller hur fan man stavar det) 

4. Stå 3 timmar i disken

5. Dricka festis

 

Det värsta var väl disken. Ja, först var det ju kul eftersom man tar typ en vattenspruta och sköljer allt. 

Men efter tjugo minuter tröttnade jag. Det var DÅ småbarnen började hälla brunsås (OR WHATEVER DET VAR) i

sina glas. Jättekul -.-

Och sedan så gick inte vattensprut grejsimojsen inte av, så den sprutade vatten på mig. 

 

Och så trodde jag att mitt finger var en tomat, men det är en annan historia ;) 

 

Ja, annars var det rätt kul. Fick hur många festisar jag ville och en kladdkaka! O honungsmelon var det till frukost <3

 

Xoxo gossip girl. 

 

Ääh, skoja bara. 

PUSS PÅ ER/ Tina 

 

(Och ja, det är så jag heter) 

Cassandra drog handen genom håret en gång innan hon började springa mot skogen.

"Vänta!" ropade hon medans hon sprang. "Vem är du? VÄNTA!"

Den kyliga luften slog mot hennes ansikte. Vadå Man kan inte vara bästa vänner för alltid?

Visst förstod hon vad personen menade. Hon hade en känsla av att det var en han. Hon visste inte varför.

"Snälla.." mumlade Cassandra, halvt påväg att svimma av ansträngning. "Snälla... vänta.."

Kölden slöts henne. Cassandras nattlinne var för lite för nattens kyla. Hon föll mot den iskalla marken.

 

Det vita taket gungade så mycket att Cassandra trodde det skulle falla ner på henne.

"Är jag död?" frågade hon sig själv. Om hon var död kanske hon skulle kunna hindra att något hände Tami och Sara. Snälla låt mig vara död, tänkte Cassandra.

"Nej, inte än!" hörde hon någon säga. Stefan, hennes vän som hon var hemligt kär i.

"Stefan?" sa Cassandra och försökte resa sig upp. Hon darrade till av ansträngning, men fortsatte försöka.

"Lägg dig ner, du måste vila" sa han med rynkad panna. Han var antaligen orolig. Han tog ett täcke och strök det fint innan han la det på henne. Cassandra kände hur allt blev varmare. Av både berörning och täcket.

"Var är ja.." började Cassandra, men Stefan lade sitt finger på hennes läppar för att tysta henne. "Vem var.."

"..Sov.." sa han. "..Annars kommer du dö"

Han kysste henne på pannan som godnatt innan han släckte ljuset.

 

 

Tami var så arg att hon skulle kunna ta en motersåg och förstöra hela huset.

"Fan ta världen!" grät hon och fällde ner sina skolböcker från skrivbordet.

Hon hörde ett svagt bebisgrin från andra sidan av huset. Caterine. Hennes älskade syster.

Tami gick till hennes rum och såg hennes olivgröna ögon se på henne.

Caterine slutade genast gråta när Tami tog upp henne i sin famn. Det gjorde Tami också.

"Så, ja DeeDee" lungnade hon. DeeDee var Caterines smeknamn. "Jag är här"

Telefonen ringde och hon blev tvungen att släppa DeeDee. DeeDee började gråta igen.

"Helvete!" mumlade hon och svarade i luren. "Ja?"

"Älskling.." började rösten, men blev genast avbruten.

"Jack.." sa Tami med rösten full av ilska. "Ingen som du säger det där ordet till mig!" Det fick henne att hata Sara ännu mer. Hur kunde hon leva med den här människan utan att berätta vem han egentligen var?

"Vänta!" sa Jack. "Du måste få veta en..."

Tami lade på och gick tillbaka till DeeDee. "Jag tänker inte vänta.."

 

 

 

Jack gick in i det stora rummet. Han såg sig omkring, osäker på om han hade kommit rätt.

"Inne i vardagsrummet" hördes en bekant röst från andra sidan väggen. Siri. Vackra Siri. 

Han ville hålla om henne, vara hennes enda. Hon kunde säkert hjälpa honom. 

Han visste att Sara och hennes kompisar kallade henne skolans bitch. Men han brydde sig inte.

Han tog några steg in i rummet innan han såg hur hon satt i soffan och väntade på honom.

Det gjorde honom nervös att hon bara kunde sitta där, utan att röra på sig, utan att pilla med någonting

Jack satte sig ner i soffan mittemot henne. Siri lade huvudet på snedden. 

"Jo" började Jack. "Angående tjejerna.." 

"..Det är fixat" sa Siri glatt. "Mina kompisar ska tillsammans lyckas med att skilja på dem! Men vad är det med dem? Varför vill du skilja på dem?"

"Du vet nog.." sa han och tog hennes hand. "De är starka, om de inte skiljs åt är vi försvarslösa när de vet att jag har slutat vara med Sara. Men nu är det bara vi två. Vi kan göra vad vi vill. Vi kan till och med åka till Paris"

"Paris?" sa Siri hoppfullt.

"Ja, Pa..." började Jack men hann inte säga något förrens hon drog honom intill en av hennes varma kyssar.

 

Glaskulan rullade ner och sprack till bitar mot golvet. Sara bara stod kvar och glodde. 

Hennes ben var sårade av alla glasbitar som flög iväg överallt i rummet. 

Den var säkert dyr. Det var den hon fick av Jack när han hade varit i Italien. 

Tårar av sorg, skuld och smärta rann ner för hennes kinder. Varför fanns hon till. 

Av någon anledning hade hon känslan av att hon förstörde allas liv. 

Tänk vad glada Tami och Cassandra hade varit utan henne. Det var ju hon som var känslig och startade alla problem på något sätt. Och Jack... det kändes som om han hade kännt sig fri utan henne. 

Alla tre var personer hon älskade. Personer som hade en tredjedel av hennes hjäta var. 

Sara strök bort tårarna och ringde sina vänner. Fem minuter senare var alla i hennes rum.

"Det var inte ditt fel.." tröstade Tami. "Ally öppnade ju ditt fönster utifrån och slog ner den på marken!" 

"Siri och hennes kompisar är verkligen bitchar" instämmde Cassandra. 

Sara drog ut damsugaren ur skåpet. "Jag vet inte Cassie, allt känns bara så fel" 

Från ingenstans snyftade Tami till.

"Tami? Vad har hänt?" sa Sara desperat.

"Du vill inte höra.." viskade Tami, men Sara nickade nyfiket bara. "Okej, en ledtråd. Jack är inte den du tror"

"Vad är det jag tror?" frågade Sara och hennes ögon smalnade en aning.

"Så här var det" förklarade Tami. "Igår gick Jack fram till mig och mumlade någonting..." 

"Och?" sa Sara. "Vad är det med det?" 

Tami kollade bort. "Han kysste mig... jag försökte sluta. Men han hade ett så hårt grepp om..."

Det var droppen. Sara ställde sig upp och gick fram till Tami.

"DRA HÄRIFRÅN!" skrek hon med tårar i ögonen. "FÖRSVINN OCH JAG VILL ALDRIG SE DIG IGEN" 

Sara sjönk ner på marken medans tårar strömmade från hennes ögon. Cassandra satte sig bredvid henne.

"Så ja, gråt inte" sa hon och vaggade Sara försiktigt i sin famn. "Snälla gråt inte"

Tami ställde sig argt upp. "Sen när måste man VÄLJA SIDA!?" praktiskt taget skrek hon. 

Hon sprang iväg ur rummet, ut ur huset. Hem till sitt kära hem.. 

Cassandra tittade beklagande på Sara. "Förlåt.. Jag vill inte blanda mig i det här" 

Hon reste sig långsamt och gick därifrån. 

 

Cassandra tittade på fotot hon hade på väggen. Henne, Tami och Sara. 

Hon grät, det skulle aldrig bli dem igen. De skulle aldrig bli De starka igen. 

Hon kastade sig på sängen med huvudet mot kudden. Varför? Varför? Varför?

Hennes tankar avbröts av ett ¨pling plong¨. Inte för att hon visste att det var viktigt, men

för att hon ville att det skulle vara viktigt kastade hon sig mot dörren och sprang ner för trappan.

Om det var något skulle hon kanske glömma bort sorgen för en kort stund. 

Hon strök bort tårarna och öppnade dörren. Ingenting. Antagligen någon som ville busa eller något.

Men så såg hon lappen. Lappen med en bloddroppe avtryckt på. Cassandra blev genast rädd, men tvingade

sig själv att ta upp lappen. Medans hon vek ut den försökte hon undvika blodet på lappen.

När den väl var utvecklad läste hon, full av ångerst och rädsla meningen. Meningen som skar sönder henne innifrån ut. 

 

I was born a long time ago, but why do I live?
Why do I still look like a teenager? It's called Vampire, dude.
Im like 79 years old. I am a old girl. A wise, smart, known elder in a teens body.
But some thing just dont change. I dont wanna die. I still want to be that player i am right now.
Maybe I sometime find my true love. So I can stop play.
Someone that cares about me, someone that will die together with me.
"Kelly?" The teacher said, looked angry at me. "What are you doing? Again?
You're on a lesson, not a place you can think of whatever you want!"
"Sorry" I said, with a cute look. "I was thinking of that multiplication... thing?"
"Hey" Gary, the guy i hated, said. "Kelly think that this lesson is math"
Everybody was laughing, towards me, the teacher and Amanda. My best friend.
"Sorry, what did you say?" I said angry to Gary. I walked to him and again said. "What did you say?"
Gary just laughed. "Bitch, please- she cant even hear..."
That was it, I took my right and smashed him in his face.
A few minutes later i was on the main teachers room with Gary.
"I hate you!" I told him, but he was just shaking his head. Blood was dropping down the face of him.
Blood.. exactly what i needed.. HELL! I CANT KILL HIM RIGHT NOW!
When I looked at him again, tried to controll myself i saw his face. The scared, feeling small face.
That face I had the first time I drank blood. I relised every human had a nice side.
Controll was flying into me. I smiled a little.
"Better fix you before the principal comes" I said simply. He just looked more, I think he thought I would kill him.
I just laughed, exactly how he did to me on the lesson- but a nice laugh. I took a paper towel and washed his face.
Gary looked at me, and sadly said. "Im sorry.. I was a idiot today"
"I punched you" I said suprised. "Isn't that worse?"
"Words hurt" he said, and I saw the tear in his eye. I'm not so sure if it was of happy or sadness.
I tried to make him laugh. "What lesson was it?"
"Gymnastic, but theoretical" He said, no laugh, but a smile. A warm smile.
He was leaning his head to mine. His lips met mine. But I was afraid, I looked away.
"Im not a normal person" I said, sounded afraid on the voice.
"I know you're not" Gary said. "You're different"
I sadly looked down on the floor. "Im a monster"
"Just beacuse you are a vampire, it dosn't mean you're a monster" he said. "Hey, look, you choose your feauture, not your blood"
I forgot to ask how the hell he knowed i was a vampire. I turned my face back to him and kissed him.
He kissed me back, and I felt a way I never felt before. I want him. His not the person i thought he was.
Im not the monster i thought i were.

Heej! Jag tänkte visa lite hur alla karaktärer i De starka såg ut!

 

Det här är teamsången: http://www.youtube.com/watch?v=REjc8pNLiuY

 

 Det här är Tami, vanligtvis har hon lite mer rött hår. Men jag kunde inte hitta någon bra med rött hår :)

 

 

 Här är Sara, hon hade som sagt klarblåa ögon! När jag såg bilden så kunde jag till och med tänka mig några scener.

 

 Cassandra, en söt tjej som är mer än vad hon ser ut som ;)

 

Jack. Saras pojkvän. Men han döljer någonting, du kommer att få reda på vad ifall du fortsätter följa bloggen och läsa del två! 

 

Siri, kommer inte vara med förens i del två eller tre! Hon blir i alla fall ett stort hot för vännerna :)

 

 

Hoppas du gillar det! Kram/ Tina

 

 

LÄS FÖRST SAMMANFATTNINGEN! 

 

Tami vände sig om mot sina vänner och hennes långa, röda, lockiga hår flög åt olika håll. 

Hon var snyggast i klassen och alla killar ville ha henne, eller någon av hennes bästa kompisar.

Cassandra hade ett sött ansikte och mörkbrunt hår ner till midjan. Bland killarna var hon känd som "den mystiska".

Sara hade blont och långt hår, och ett onaturligt vackra och blåa ögon. 

Sara hade en kille som går i deras klass. Men Cassandra var hemligt kär i en kille utanför skolan, medans Tami var något utav en player med sina 13 ex-pojkvänner. Trots det hade de hållt ihop hela sitt liv. De berättade hemligheter för varandra, och hjälpte varandra med var och annat.

 "Åååh, gud vad jag är trött" stönade Tami och gick in i klassrummet. Det var kemi. Hennes värsta ämne.

Cassandra satte sig bredvid henne med Sara och sa i ett retsamt tonläge. "Stackare, har du skaffat dig ett till ex?" 

"Du vet att det alltid är jag som gör slut" sa Tami kortfattat. "Och, nej!"

Sedan kom läraren in och alla blev tysta. För en kort stund i alla fall. Sen började Sara skrika, vilket övergick till ett våldsamt fnitter. När Tami och Cassandra fick syn på vad det var började de också skratta.

"Ja Sara, vad är det?" sa läraren som hette Hergie med en kylig ton.

Sara pekade på bordet bakom Hergie, och när han fick syn på mängden av myror som höll på att sprida sig i klassrummet tjöt han högt och argt.

"ALLA GÅR TILL ANDRA NO-SALEN!" Han drog upp sin telefon för att ringa hjälp, medans han anklagande tittade på Cassandra, Tami och Sara. "Utom ni tre, ni går iväg till ett grupprum och får icke närvaro!" 

"Men vi har ju inte gjort något.." började Cassandra, men det hjälpte inte. Hergie pratade redan i sin gamla knappmobil. 

Tami tog sina vänner i armarna och började dra dem därifrån till det trista grupprummet. 

"Det är inte rättvist!" sa Cassandra och sjönk ihop på stolen. "Nu kommer vi aldrig klara testet, och våra förändrar blir skitsura!" 

"..Ja!" fortsatte Tami. "Bara för att vi brukar skratta ibland på lektionerna annars betyder inte det att vi gjorde det där! Plus att alla vet att jag hatar kryp" 

De övergick till fem minuter av obehaglig tystnad innan Cassandra började prata.

"När vi väl är här kan vi ju göra vad vi vill!" sa hon för att få bort ilskan. "Det är som att få ledigt, fast på ett dåligt sätt!" När ingen började prata fortsatte hon. "Jo, när vi väl missar lektionen är det bättre att hitta på något än att bara sitta här. Eller hur?" 

Tami nickade och torkade bort tårar av ilska med överarmen. "Så vad ska vi göra?" 

Sara var tyst. Hon bärde på en hemlighet, en anledning att de var fast i grupprummet, en anledning att de inte skulle få bra slutbetyg i NO. Hennes kille, Jack, hade berättat för henne att han skulle ställa en låda myror på bordet bakom Hergie, det var därför hon fick syn på det först. Hon hade inte ens varnat dem...

Tårar av skuld och rädsla av att säga sanningen trängde upp i hennes ögon. 

"Sara?" hördes två oroliga röster säga samtidigt. Två röster som hon hade svikit. "Du vet att du kan berätta allt för oss. Snälla, Sara, vi är dina bästa vänner. 

Sara suckade och berättade allt. Hon kände sig så dum när hon grät, för det var ju hon som hade varit korkad.

"Så du visste?" sa Tami misstroget. "Så du kunde ha skyllt ifrån det på Jack, men du var för feg? Du valde att ge straffet till oss? Så att vi inte skulle kunna få komma in på något bra gymnasium?" 

Sara vände sig om, men Cassandra tog henne tröstande på axeln. 

"Det var inte ditt fel.." började hon och vände sig sedan till Tami. "Lyssna, vi måste vara bra vänner nu, annars kommer vi att tappa kontakten. Vi kommer att flytta till olika ställen i världen eller ha olika gymnasium. Även fast det händer saker nu så får vi inte börja bråka..."

 

FORTSÄTTNING FÖLJER...